Dracula - Bats, Blood and a Blow Up Doll!   (BBC Co UK)

Pure genius! Barking mad and great fun. I'm going to see it again next week - Les, Plymouth

Excellent. Made me see Dracula in a whole new light! - Judy from Kingsbridge

That really was very different, but great fun - Betty from Manadon, Plymouth

I love their insane humour, always makes me laugh - Alan from Plympton

 

Some Clips from the Press (Western Morning News, Big Issue, Evening Herald)

 Fangs Ain't What They Used To Be...

From the moment you enter the theatre the guys are there to meet and entertain you, interacting with the audience, showing them to their seats and selling programmes.

Formal barriers between cast and audience don’t exist. Later there’s the mandatory audience participation and a rousing sing along...The Sound of Music with altered lyrics...is it blasphemy or inspired genius?

Mr Stoker might be turning in his grave as these two madmen play at least four characters each and make crazy jokes about; thick, warm Devonshire clotted blood; Vlad the Impala and WMD...wasps of mass destruction.

Lucy, the beautiful victim of the blood sucking "Batman" is played by a compliant blow up doll while the music is borrowed from the shower scene in Psycho.

Killer Special Effects

Kesselofski & Fiske don’t have a major budget but that doesn’t stop them featuring blood-curdling special effects.

The flight of the vampire from the distance and his entrance into the open window in Lucy’s bedroom was pure magic....Pixar could learn a few tricks from these boys!

Christmas is coming but if you hate panto, put on your silly head and go and have a good laugh with this comic duo.

Join in and help with the sound effects as the coffin lid opens or as Dracula sinks his teeth into Lucy’ neck.

Drape some garlic round your neck, tuck a crucifix into your pocket and let yourself be thoroughly enterdrained.

Dracula      (The Stage)

 

Dracula     (Scala Stockholm)

Svenska Dagbladet 23 Sept 2005

Underbar musikalfinal på engelskt vampyrspektakel

Dracula Scalateatern
Av: John Fiske efter Bram Stokers roman
Medverkande: John Fiske, Paul Kessel.

Kesselofski & Fiske är en Uppsalabaserad duo sedan ett 20-tal år med en lång rad lovordade uppsättningar på engelska och turnéer runt om i världen.
"Probably one of Sweden"s most popular middle-aged English Comedy Duos" står det i programmet, en rolig parafras på ett ölmärke. Deras mest kända och spelade verk är "The sinking of the Titanic", älskat till och med av engelsk publik.
Deras senaste pjäs, eller vad man ska kalla det, är Dracula, som hade urpremiär i Plymouth, England, i december förra året. Lysande recensioner i engelsk teaterpress och i självaste BBC. Sverigepremiär i tisdags på Scala.
Stoker skrev sin bok 1897 men det lär inte vara många som läst den. Under åren har det dock gjorts otaliga filmer och tv-serier på Dracula-temat, om den blodtörstige vampyren.

Man kan ana att John Fiske tagit sig stora friheter i sin bearbetning. Han och Kessel delar på nio roller, därtill finns en
uppblåsbar Barbara tillgänglig - gissa till vad. En nyfiken engelsman kommer till Transylvanien för att träffa greve Dracula i hans slott. Greven får syn på ett foto av hans fästmö Lucy, blir sugen (förlåt) och drar till England för vampyriska äventyr.

Det blir ett burleskt spektakel med kors, blod, rödvin, dödande pålar och vitlöksflätor. En professorskuf från Amsterdam dyker upp och talar märklig holländsk-engelska, här finns EU-skämt om att Transylvanien inte får bli medlem, lätt förvirrande svängar men visuellt kul och dråpligt även om man inte alltid hänger med i de engelska ordvändningarna.
Ibland får jag bröderna Marx i tankarna när Kessel kör som värst. Flickan Lucy är ibland "dead", ibland "undead". Det är hon som är uppblåsbar - när hon inte spelas av Fiske.
Det är halsbrytande teater. Man stoppar då och då upp spelet och diskuterar fortsättningen, även med publiken.
Och den bjuds också vara med, en man får bli Dracula i svarta soppåsar och två flickor får blotta halsarna på en säng
...

Finalen är underbar. Kessel och Fiske gör ett potpurri ur Sound of Music, vilket visar sig mycket passande till vad det hela handlar om. Som till exempel Edelweiss och My favourite things.
Dracula spelas på Scala till och med den 5 oktober.

There is a quaint and hilarious use of back-projected still images, cleverly used to conjure moving scenery, and an airborne Dracula approaching an open window. The show champions economic innovation, eschewing for aesthetic, or financial reasons, big budget bling. And here lies a lot of its charm. Kessel and Fiske are essentially a couple of cheeky chappies who have the audacity to dive into a two-handed Dracula and escape with flying colours. One feels Bram Stoker would have been delighted.

Roger Malone

Dracula    (Regina Uppsala)

Uppsala Nya Tidning 10 Nov 2005

Skräck förvandlas till skratt
 
Av:Björn Lövenlid

Dracula. Reginateatern.
Manus: John Fiske. Regi: Paul Kessel. I rollerna: Paul Kessel och John Fiske.

Efter uruppförandet i Plymouth, England och en lyckad spelperiod på Scalateatern i Stockholm har nu den Uppsalabaserade komikerduon Paul Kessel och John Fiskes föreställning Dracula anlänt till "hemmascenen" Reginateatern. Och det är en minst sagt skruvad version av den klassiska blodsugarberättelsen Uppsalapubliken får ta del av.
Även om upplägget i mångt och mycket följer Bram Stokers bok från 1897 så är karaktärerna mer löjeväckande än skräckinjagande. Vampyroffret Lucy spelas till exempel ömsom av John Fiske iförd en blond peruk och ömsom av en upplåsbar docka, vars egentliga funktion torde vara av sexuell art. Det är lika fånigt som det låter men mitt i all galenskap framträder också väl utmejslade karikatyrer och rappa replikskiften.

Oväntad knorr
Framför allt blir det ett lyft för aktörerna när de får använda sitt modersmål engelska. Paul Kessel har till exempel en utmärkt förmåga att växla mellan olika sociolekter, en färdighet som han sällan kan ge utlopp för på svenska. Han gestaltar en överklassläkare med samma trovärdighet som en sjökapten, och så gör han förstås en riktigt osmaklig greve Dracula.
Allra roligast är dock John Fiskes karaktär Van Helsing, en holländsk professor vars vithåriga uppenbarelse för tankarna till den framlidne EU-höjdaren Wim Duisenberg. John Fiske, som ofta får personifiera den lågmälde mesen, förvandlas här till ett frustande yrväder som får gapskrattarna på sin sida.
I de första korta akterna är det emellertid ganska långt mellan lustigheterna. Då är det i stället skådespelarnas avslappnade mellanaktsmonologer som utgör den största behållningen.
Efter pausen jagas dock träsmakstendenserna bort med hjälp av hederligt skådespelarslit och ett allt mer effektivt utnyttjande av ljudeffekter och paralyserande Hitchcockstråkar. Dessutom blir publikkontakten av det mer handgripliga slaget, med ovanligt lyckat resultat.
Huruvida dramats okonventionella upplösning får Bram Stroker att le i sin himmel eller rotera i sin grav ska jag låta vara osagt. Men faktum är att den oväntade knorren på slutet gör det långa applådtacket extra välförtjänt.